Idag har jag varit världens snällaste och städat hela lägenheten åt min mamma, frivilligt och allt. Fint. Mamma fick bjuda mig på middag på brasseriet.
Imorgon kommer mormor och morfar till Halmstad osv.

Det var något jag skulle skriva, om hur effektiv jag varit idag, att jag påbörjat inlämningsuppgiften i textkommunikationen, städat, börjat läsa tre nya kurser osv. Men jag vet inte. Jag är matt nu. Vill lägga mig ner på golvet tillsammans med ganska mycket tystnad. Fast jag gör inte det heller, jag sitter mest här, lägger huvudet på sne och försöker minnas vad som var så himla viktigt. Jag minns inte riktigt. Så jag tänker att jag kanske borde lägga mig i sängen och skriva något på papper istället, rita något, förmedla något. Men det fungerar ju inte heller för jag är tom på insidan. Så jag funderar lite till och det enda jag kommer fram till är att ensamhet är så himla klurigt. För ensam kan jag vara världes starkaste, göra vad jag vill för jag är ju ensam och vad jag gör påverkar bara mig så jag kan i princip be alla att dra åt helvete fast det gör jag ju inte även om jag kanske vill ibland, eller ganska ofta, för när jag är ensam så är jag ju också världens minsta och mest obetydelsefulla. Och jag vill ju ändå betyda något för någon, för om jag inte betyder något eller gärna mycket för någon men helst många så kan jag ju lika gärna skita i allt.